Hela kroppen skriker. Jag vet att smärta ska kännas för att finnas men måste den kännas så jävla mycket? Måste den kännas såhär? Jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Slår omkring mig i panik. Känns som tusen spindlar kryper över min kropp. Det kliar och det svider. Ångesten kliar och svider. Håkans Nu kan du få mig så lätt gör mig dock lugnare. För några sekunder känns det nästan bra. Det är en otrolig känsla när allting bara släpper. Tänk om jag kunde hitta den balans i livet som får mig såhär lugn under alla dygnets timmar? Det vore så jävla skönt.

Iris sa idag till mig att prata med någon, precis som Koppen och Klänning och Hanna och alla andra på PV har sagt, och ja, jag erkänner, det kanske är det jag behöver. Men vem ska jag prata med? Folk som säger "jag förstår hur du känner" snackar så jävla mycket skit. Ingen vet hur en annan person känner. Man kan föreställa sig att en annan person mår dåligt och har viss ångest men ingen kan någonsin förstå hur man känner. Det är så jävla individuellt alltihop.

Jag har tagit steget nu iallafall. Lite mindre av mitt liv kretsar runt honom nu. Nu ska jag bara fortsätta i denna riktningen, utan att falla tillbaka. Han är inte värd min uppmärksamhet. Han är inte värd att få ta så stor plats i mitt liv. Han är inte värd mina tankar. Och han är definitivt inte värd min ångest. Han ska bort, bort ur mitt liv.

Och hur ska jag göra med hästen min? Varken han eller jag mår bra. Jag orkar inte åka till stallet och när jag väl är där går min ångest och min ilska ut över honom. Det är inte rättvist, för han har inte gjort något. Det är inte hans fel att jag mår som jag gör. Han som var tänkt som ett frizon i mitt liv är nu bara i vägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Victoria tar honom, tack och lov, många av dagarna. Vet inte vad jag hade gjort utan henne. Men det är min häst och jag måste komma fram till ett beslut som är bra för oss båda. Kanske är detta bara en svacka. Kanske inte.

 

 

Shit vad tiden går.

 

Idag är det tisdag. Och för exakt en vecka sen vart Exie väldigt stel i galloppen, så jag trodde han var halt. Men Julia red honom dagen efter och hon kände inget. På torsdagen hopptränade vi och det tyckte han var jätteroligt. I fredags red vi ut och då kände jag typ inget heller. I lördags red Victoria honom men jag travade av honom och tyckte han var stel igen. I söndags var han halt, riktigt halt.

 

Så i två dagar har han stått i sjukhage för att röra sig så lite som möjligt. Julia och Lovisa trodde att hans hälta (han är halt på vänster fram tror jag) berodde på att han fuskar i dressyren och betalastar framben mer än bakben, men Dick, min übergrymma hovslagare, kom och tittade på honom idag och han kom fram till någon helt annat. Fång. Min fina, älskade Exiepex är nära på att få fång pga av att hans foderstat är helt åt helvete fel, vilket är märkligt, för jag använder precis samma foder som tidigare ägarna.

 

Så nu ska Exie banta. Han går från 15kg hö/dygn till drygt 10. Bort med kraft (speciellt betfor och vitafor) och sjukhage i flera veckor. Skritt som gäller varje ridpass. Nu jävlar ska han bli bra, på riktigt. Så jävla glad över att jag ringde Dick. Vad hade hänt annars?

 

Nu ska jag se på Saknad (programmet om Missing Peoples arbete) som går på SVT 1.

 

Så många funderingar.

 

Jobbade på skolan idag. Kom dit och direkt ba:

"Hej du är dålig".

Fick noll lust att jobba. Fan ring inte om jag gör ett så jävla dåligt jobb då? Ville bara vända och gå hem igen, men det kan man ju inte direkt göra även om jag önskar att jag vore lite mer spontan ibland. Värdelös start på dagen, fast första gänget vart väldigt sköna så det lite bättre iallafall.

 

Slutade vid halv två och åkte till stallet. Gjorde maten, mockade och red i stora paddocken med Rebecca. Exie
ville inte alls och jag ville egentligen inte heller, så det gick väl sådär. Sen hämtade mamma mig och vi åkte hem. Tog mig mat och kollade på "Mig äger ingen" men jag somnade som vanligt. Vaknade vid halv åtta och var som en zombie. Fattar inte varför jag är så jävla trött jämt och ständigt? Sover ju typ jämt men är fortfarande aldrig riktigt utvilad.

 

Vet inte ens varför jag skriver detta inlägget. Kanske för att jag inte har någon annan att prata med, att bolla mina idéer med och att få svar från. Inte för att bloggen kan ge mig några svar, men ändå. Har så många frågor utan svar. Åh, ångest.

 

Fick iallafall två komplimanger för mitt hår idag. Alltid något.

 

Problem 1.

Jag vill träna och få muskler. Men jag hatar att gymma själv för alla kollar så konstigt på mig. Och när jag frågar folk om de vill gymma med mig så har alla någon bortförklaring. Linnea "kan inte", Julia "är sjuk", Vican "ska plugga" osv osv. Är det bara jag som har motivationen?

 

Underproblem: Jag vill inte gå upp i vikt för jag vill inte väga mer än det jag gör nu, för då känns det som om jag är för stor för min älskade Haydns Explorer. Men hur fan ska jag kunna bygga muskler utan att gå upp i vikt? Det är ju typ omöjligt.

 

Underproblem 2: När jag tillåter mig själv att äta onyttigt, då känner jag inte för onyttigt. Men när jag tvingar mig själv att äta nyttigt så skriker jag efter socker och fett. Verkligen skriker. Och eftersom det inte går så vidare bra på jobbet ger jag ofta efter och liksom tvingar mig själv att äta socker och fett för att liksom tröstäta trots
att jag egentligen inte är vidare ledsen. Det pågår en ständig jävla kamp inom mig. Jag mot mig själv.

 

Har gjort upp mål-listor för att jag ska bli mer produktiv och sluta ligga i sängen dygnets alla timmar, och igår skrev jag ut dem efter att de har legat i min dator i två veckor, men nu ba: Äsch, fuck them. Ena delen av mig undrar varför jag ens har dem? Varför ska jag göra massa saker jag inte ens vill? Varför har jag mål och delmål som jag inte ens tycker är roliga att uppnå? Waste of time, waste of life. Medans den andra delen av mig säger att det är lättare att uppnå målen om man har en konkret plan. Och det har jag. Men jag orkar aldrig ta första steget. Och när jag väl har gjort det, orkar jag aldrig fullfölja.

 

Det pågår verkligen en ständig jävla kamp inom mig.

Och jag vet inte vems parti jag ska ta för att få ro.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hallå ja.

 

Jag fick jobbet på Liseberg. I början fick jag ett jättedåligt schema, men sedan insåg de att de hade gjort fel och jag fick ett nytt schema som är superbra. Är så-himla-taggad. Nog för att jag jobbar precis hela sommaren förutom en vecka, men eftersom jag annars bara går runt och har ångest på sommaren så är det bara bra att jobba. På Liseberg dessutom, det kan ju inte bli bättre. Yay me.

 

Must also say, jag har tröttnat så stenhårt att jobba på skolan. Det som var så roligt och så givande ger mig nu mera bara ångest. Allt jag gör där är tydligen bara fel, fel och fel. Vet inte om det är någon som faktiskt försöker sätta dit mig eller om jag faktiskt gör fel. Men hur fan ska man kunna veta vad man gör för "fel" om alla bara går bakom ryggen på en? Vad är det med mänskligheten och att inte kunna tala sanning, tala rakt ut, säga vad som är fel? 

 

 

Och varför vissa behandlar mig och verkar tro att jag är en färdigutvecklad och högutbildad lärare och tror att jag ska agera därefer, dvs korrekt i alla situationer, vet jag faktiskt inte. En vikarie får liksom ett papper, ett klassnamn och en ungefär beskrivning om vart klassrummet ligger. Go have fun, they said. I will, I said. Men det blir inte riktigt alltid så.

 

Och alltså.

Jag är så jävla trött på att folk tror att jag är typ 17. Sen jag klippte håret kort så har det visseligen gått från att de tror att jag är 14 till att de tror att jag är 17-18. Men hey, jag är liksom 20? Hela gymnasiet har jag umgåtts med människor som inte vart så superintresserade av sitt utseende och att se äldre ut, så jag har inte heller liksom brytt mig. Och det är faktiskt inte nu förrän 19-20 års åldern som folk har påpekat att jag ser väldigt mycket yngre ut än vad jag är.

 

Hur ser man äldre ut då? Internet ger mig inga vettiga svar mer än dova färger så som svart, vit, beige, khakigrön och grå. Men jag hatar beige och jag hatar khakigrön. Men jag älskar rött, blått och mintgrön.
Ser man ut som ish 15 för att man gillar färg? Svart rakt igenom kan vara snyggt, ja. Men det är så äckligt mainstream. Alla tjejer, 15-25, ser ju ut så. Svart kappa, primeboots och svarta jeans. Så jävla o-orginellt.

 

Mer smink då? Mer markerade ögonbryn och rött läppstift? Jag vet ju inte ens hur man applicerar läppstift. Och eftersom jag är jävligt blond (och jag älskar min hårfärg) så ser svarta ögonbryn bara sjukt ut.

 

Funderar på hur mycket jag faktiskt ska bry mig också. Varför i helvete ska jag låta andra styra min stil och mitt utseende? Men jag vill ju samtidigt se bra ut. Jag vill se ut som jag är 20 år eller äldre. Men hur jag än gör så gör jag inte det.

 

Många säger att man ser äldre ut i mittbena och det kanske stämmer, men min ansiktsform gör att jag verkligen inte kan ha det. Jag ser förjävlig ut. Ser ut som världens största jävla tönt. Så sidbena it is. Får försöka hitta någon kul sätt att sätta upp håret på. Det kanske får mig att se äldre ut?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sitter på marken (japp, marken) och väntar på bussen. Har varit i stallet och pysslat om Exie. Ingen ridning idag, varken orkade eller hade lust, och dessutom behövde han en vilodag efter att ha gått hela veckan. Visseligen mest skritt ute på slingan, men ändå. 

 

Dagen började med att jag låg och värmde mig under täcket i mamma och pappas säng (för jag fryser typ jämt av någon märklig anledning jag inte vet.) Sedan jobbade jag i affären (själv!! ett tag iaf) mellan 12-16 och sen direkt stallet efter det. Full rulle! Lite iallafall.

 

 

 

Jag är så jäääävla glad. Har ÄNTLIGEN fått jobb! Och i söndags kom världens finaste Exie så numera är jag hästägare också. Lyckan är sjuuk, jag har typ glädjetårar nu. Oturen har vänt, och det känns så jävla skönt. Äntligen är livet på min sida. Det var inte en dag försent. 

Sitter på bussen, ska hem och käka frukost nu för det hann jag inte göra imorse. Sen ska jag nog till stallet och rida Exie för första gången sedan han blev min. Igår var vi på promenad runt Bulycke för att lära känna området. Det gick super! Goaste Exiepexie. 

Jag har ett problem.

Jag drömmer för mycket. 

 

Varje gång jag blir kallad på en jobbintervju, så tror direkt jag att jag kommer få jobbet. Hela kroppen skriker VICTORY! Så jag börjar drömma och planera hur mitt CV äntligen uttökas och om alla jobb som kommer trilla in. Om hur arbetsgivarna ska slåss om mig. Jag drömmer hur mycket jag ska tjäna och planerar också vad lägga pengarna på. Nya kläder, en häst, en hund. Tusentals drömmar och fantasier. 

 

Igår hände det igen. Fick en arbetsintervju och genast satte tankarna i gång att snurra, Hur jag skulle ha jätteroligt på jobbet och hur jag skulle ha fantastiska kollegor. Hur jag äntligen kunna köpa Santos och ge honom det liv han förtjänar. Hur jag skulle kunna betala hemma och göra alla lyckliga.

 

Men så kommer verkligheten. Arbetsintervjun gick inte alls så bra som jag hade föreställt mig för min nervositet sabbade allt totalt. Chansen att jag kommer få jobbet är känns väldigt liten. Besvikelsen från tjejen som intervjuade lyste i hela lokalen. Jag var inte alls lika fantastisk och energifull som CVt hade beskrivit mig. Inte alls den glada, härliga tjejen som var duktig på allt. Den tjejen som sökte jobbet lyssnade inte ens på frågorna. Hon var kaos. Jag var kaos. 

 

Men egentligen var jag bara nervös. 

 

Idag har jag spenderat dagen på stan, har både gymmat, shoppat och klippt mig. Det blev asfult men vad gör man? Det växer ju ut. 

Imorgon blir det huvudstaden tur och retur, spännande va? Tar det hela lite med en klackspark faktiskt. Spelar ingen större roll om jag får jobbet eller inte, mig kvittar det. Stockholm är ju en fin stad, men det är ju fina Göteborg som är min stad. Det kommer det alltid att vara. Dessutom har jag mina kaniner här. De skulle inte trivas i en lägenhet. 

Men man måste ju våga chansa. Återkommer om detta. 

Igår var jag på gymmet för första gången på jättelänge (typ tre veckor). Det kändes dock inte som det brukar kännas, kanske för att jag valde att lyssna på massa gamla håkanlåtar istället för "Spring för livet"-listan som jag brukar ha när jag tränar. Igår var jag på Håkan-mood. Det är jag idag också.

Idag är jag arg och ledsen, mest arg faktiskt. Arg för att arbetsförmedlingen är efterblivna men mest arg för att mina föräldrar tvingar mig gå på deras äckliga möten. Dom gör ju ingenting för mig ändå, så varför fan ska jag lägga min tid på dem när dom ändå bara kommer att säga saker jag redan vet? Jag hatar hatar hatar arbetsförmedlingen. Men vem gör inte det? Kan ju inte finns en enda vettig människa som tycker om arbetsförmedlingen. Tack och hej. 

Jobbig dag idag. Är ledsen utan anledning. Kanske för att mamma och pappa är så emot mina kaninplaner. Kanske beror det på något annat. Jag började nästan gråta förut när vi satt vid köksbordet. Jag hoppas så innerligt att de inte märkte det.

 

Det var en ganska rolig kväll igår. Skulle vart en klassutgång och många från klassen var där, dock satt typ hälften på andra bord än vårat under hela kvällen. Men det gjorde mig igenting, för jag hade roligt ändå. Satt typ och snackade om kaniner med John i typ en timme. Spännande samtalsämne det där. Efter några timmar så kom massa andra människor jag kände. Det blev ett brutalt kramkalas, precis som vanligt. 

 

Ikväll drar jag och Tilde nog till Sara, eller så gör vi inte det. Vi får se.