Jag har ett problem.

Jag drömmer för mycket. 

 

Varje gång jag blir kallad på en jobbintervju, så tror direkt jag att jag kommer få jobbet. Hela kroppen skriker VICTORY! Så jag börjar drömma och planera hur mitt CV äntligen uttökas och om alla jobb som kommer trilla in. Om hur arbetsgivarna ska slåss om mig. Jag drömmer hur mycket jag ska tjäna och planerar också vad lägga pengarna på. Nya kläder, en häst, en hund. Tusentals drömmar och fantasier. 

 

Igår hände det igen. Fick en arbetsintervju och genast satte tankarna i gång att snurra, Hur jag skulle ha jätteroligt på jobbet och hur jag skulle ha fantastiska kollegor. Hur jag äntligen kunna köpa Santos och ge honom det liv han förtjänar. Hur jag skulle kunna betala hemma och göra alla lyckliga.

 

Men så kommer verkligheten. Arbetsintervjun gick inte alls så bra som jag hade föreställt mig för min nervositet sabbade allt totalt. Chansen att jag kommer få jobbet är känns väldigt liten. Besvikelsen från tjejen som intervjuade lyste i hela lokalen. Jag var inte alls lika fantastisk och energifull som CVt hade beskrivit mig. Inte alls den glada, härliga tjejen som var duktig på allt. Den tjejen som sökte jobbet lyssnade inte ens på frågorna. Hon var kaos. Jag var kaos. 

 

Men egentligen var jag bara nervös.