Älskade Elias.

 

Elias Jonathan Danny Rikard Gabriel Alejandro.

 

Min älskade vän. I nästan sju år fanns du i mitt liv. Sju år! Det är helt sjukt att du är borta. Du skulle ju föralltid sitta där i buren med Yasmine när jag kom hem. Skutta fram och hälsa när jag var vid staketet. Ligga i mitt knä och kolla film. Jag tror inte ens jag har fattat vad som faktiskt har hänt. Allt känns som en jävla stor mardröm. Dagen som började så bra med körkort, hur kunde den gå så åt helvete?

 

Lyssnar på Brolles "Watching the stars" för det var våran låt. Den låten jag lyssnade mest på när jag fick dig där i april för 6 år sen. 6år? Hur fan kunde det gå så fort? I sex år, Elias. I sex år fanns du vid min sida. Tröstade mig när jag var ledsen, gav mig något att göra när alla mina såkallade kompisar var och grillade vid havet eller hade fester och jag inte var bjuden. Du snackade aldrig skit, du svek mig aldrig. Men nu har jag svikit dig. Jag kommer aldrig att glömma dig, min älskade vän.

 

Jag kommer aldrig någonsin glömma dig.

 

I veckan kommer Krongården förhoppningsvis och hämtar era saker, för jag klarar inte av att se dem. Allt påminner om er. Jag är så tacksam över att jag fick ha dig och Yasmine i mitt liv. Även om det borde ha varat så mycket längre. 

 

Jag kommer ihåg när jag köpte dig från djuraffären. Du var den enda i din kull som kom fram och nosade nyfiket när jag sträckte ner handen. Då visste jag att det var dig jag ville ha. Du skulle bli min nya bästa vän. Och det blev du. Någon dag efter åkte jag och pappa och hämtade dig. Jag var som ett barn på julafton. Helt lyrisk. Jag var som en sol. I bilen påväg beslutade jag att du skulle få namnet Elias. Och i över sex år har du varit i mitt liv.

Och nu är det över. Nu är du borta för alltid, min älskade vän.

 

Jag hoppas du har det bra där du är nu, för där är du tillsammans med Yasmine, Skuttan, Eddie och Ninen i kaninhimmelen. Och där kan ingen skada dig, älskade Elias.

 

Tårarna bara rinner.

Fuck världen.

 

 

 

 

Sooo...

detta är vad som händer i mitt liv just nu.

 

Senaste tre veckorna har jag tillbringat i Halmstad för att försöka lära mig att köra bil (dvs, ta körkort) och imorgon är det upp till bevis. Jag är inte så jättenervös nu men det kommer väl. Just nu vill jag bara hem till mitt rum, min häst och mina kaniner. Teoriprovet, riskettan och risktvåan är redan avklarat utan större problem, så nu är det bara uppkörningen kvar. Klarar jag den blir jag lyckligast i världen. Går det åt helvete är det bara att öva mer och prova igen om några veckor. Så enkelt är det. Jag har ingen att skylla på. 

 

Angående min fina Exie så är det bra med honom. Victoria har haft honom dessa veckor när jag har varit här nere i halmstad och det har gått bra, men jag saknar honom som in i helvete. Men imorgon åker jag hem till göteborg, oavsett hur det går med uppkörningen. Så snart får jag träffa honom, min ängel.

 

Annars då? Inte mycket. No loveproblems, no hate, no need. Allt är bara lugnt. Dock börjar jag få lite jobbabstinens? Typiskt mig.

 

Fick jobb på cafeavdelningen på Liseberg till jul, helt underbart! Inte bara att få jobba utan även att få lite omväxling, det är ju aldrig fel. Annars är drömmarna lägenhet + hund. Har planer på att tatuera mig nästa vecka också. Får se hur det blir med det.

 

 

 

 

 

Hela kroppen skriker. Jag vet att smärta ska kännas för att finnas men måste den kännas så jävla mycket? Måste den kännas såhär? Jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Slår omkring mig i panik. Känns som tusen spindlar kryper över min kropp. Det kliar och det svider. Ångesten kliar och svider. Håkans Nu kan du få mig så lätt gör mig dock lugnare. För några sekunder känns det nästan bra. Det är en otrolig känsla när allting bara släpper. Tänk om jag kunde hitta den balans i livet som får mig såhär lugn under alla dygnets timmar? Det vore så jävla skönt.

Iris sa idag till mig att prata med någon, precis som Koppen och Klänning och Hanna och alla andra på PV har sagt, och ja, jag erkänner, det kanske är det jag behöver. Men vem ska jag prata med? Folk som säger "jag förstår hur du känner" snackar så jävla mycket skit. Ingen vet hur en annan person känner. Man kan föreställa sig att en annan person mår dåligt och har viss ångest men ingen kan någonsin förstå hur man känner. Det är så jävla individuellt alltihop.

Jag har tagit steget nu iallafall. Lite mindre av mitt liv kretsar runt honom nu. Nu ska jag bara fortsätta i denna riktningen, utan att falla tillbaka. Han är inte värd min uppmärksamhet. Han är inte värd att få ta så stor plats i mitt liv. Han är inte värd mina tankar. Och han är definitivt inte värd min ångest. Han ska bort, bort ur mitt liv.

Och hur ska jag göra med hästen min? Varken han eller jag mår bra. Jag orkar inte åka till stallet och när jag väl är där går min ångest och min ilska ut över honom. Det är inte rättvist, för han har inte gjort något. Det är inte hans fel att jag mår som jag gör. Han som var tänkt som ett frizon i mitt liv är nu bara i vägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Victoria tar honom, tack och lov, många av dagarna. Vet inte vad jag hade gjort utan henne. Men det är min häst och jag måste komma fram till ett beslut som är bra för oss båda. Kanske är detta bara en svacka. Kanske inte.

 

 

Shit vad tiden går.

 

Tror jag börjar alla mina blogginlägg sådär, men det är ju så jävla sant. Idag är det den 11 augusti och ute håller de gröna bladen på att bli gula. Är hösten redan här? Jag ska inte ljuga, jag ser faktiskt fram emot hösten och dess fina färger och mörka kvällar. Men när jag läser detta i november kommer jag säkert ångra mig. Aldrig kan vara nöjd, haha. Men jag tycker ändå att det är rätt skönt att Sverige har fyra årstider som skiljer sig så mycket från varandra. Hade inte vart så roligt om det var sommar jämt faktiskt, för då hade man inte fått njuta av fina höstpromenader, snöbollskrig, vitsippor och mysiga, stickade tröjor.

 

Tre fina grejer med;

vinter; snö, tystnad och varma jackor

vår; vårpromenader, blommor och perfekt värme

sommar; ljusa nätter, båtturer och slottishäng

höst; gula löv, lars winnerbäck på repeat och chailatte dygnet runt.

 

Ja, det finns fina grejer med det mesta. Förövrigt så går jobbet bra och nu när högsäsongen är över så droppar fler och fler kollegor av, så snart är väl det vi tio som jobbade i våras kvar. Jag, Nora, Ida, Thull, Dolfe, Frida och några till. Jaja, så är det. Det har varit en bra sommar trots att jag har jobbat så mycket. Liseberg och Lisebergsfolket är som mitt andra hem nu. Är jag inte hemma eller i stallet så är jag troligtvis där, men så blir det väl om man jobbar fem dagar i veckan.

 

Adios

 

 

 

 

 

Shit. Aw shit. Shit vad tiden går.

 

Idag är det den sjunde juli och om tio dagar har jag haft Exie i åtta hela månader. Åtta månader känns kanske inte som så lång tid, men för mig känns det som han har varit min i en evighet. Han är förövrigt dålig igen efter att ha gått några veckor i sommarhagen, så nu får han gå i grushagen med Pajaz som också är dålig. Exie är varm men har ej feber, han haltar ej men snubblar ibland och vill helst inte arbeta på ridbanan. Annars är han pigg och avslappnad. Varför kan du inte bara vara frisk, ponnybus? Det hade underlättat så mycket.

 

Förra veckan, vecka 27, hade jag semester från mitt jobb på Liseberg. Åkte till Mallorca de första fyra dagarna och hade lite jobbabstinens vilket jag alltid får i början av min ledighet då jag har svårt att slappna av, men när jag kom hem till Sverige igen så var det faktiskt riktigt skönt att vara ledig. Speciellt var det skönt att få sova längre och kunna åka till stallet när jag ville istället för att åka till stallet vid 8, åka därifrån vid 11 och åka direkt till jobbet som började 13:45. Imorgon är sista dagen jag är ledig för på onsdag börjar jag jobba igen, och jobbar då ett 8h pass. Från noll till hundra direkt. Men det skall väl inte vara några problem.

 

Tränade boxning idag och tyckte det var väldigt roligt, men fick avbryta på grund av den där jävla smärtan i magen. Jag som inte har tränat på ett tag pga förkylning och för mycket jobb samlade kraft och bokade ett pass, och sen bara.. nehe. Vad har jag gjort för att förtjäna denna smärta? Det kan man fundera på.

 

Som jag har skrivit tidigare, vill jag flytta hemifrån. Vet inte varför egentligen, men känns som det är dags nu. Vill ha ett eget boende, kunna betala min egen mat och starta mitt egna liv, istället för att bo kvar hos mina föräldrar som jag gör nu.

 

Helst av allt vill jag ha en egen lägenhet, inte ett första- eller andrahandskontrakt där man kan plötsligt kan bli utslängd utan en egen där jag kan känna mig hemma. Och jag har ju inte direkt bråttom med att hitta ett boende för jag har ju faktiskt ett ganska fint hem redan, men jag vill så gärna ha något eget. Helst en tvåa i Haga, Linné, Johanneberg eller Guldheden. Gärna med balkong och med stilrent badrum och kök. Oj vad jag drömmer. Men min syster Emma har ju det, fast i Halmstad, så en omöjlighet är det väl förhoppningsvis inte.
Men we'll see about that.

 

Want-list, 7 juli 2014. I mer eller mindre random ordning.

1. Egen lägenhet <3

2. En hund. (har redan världens finaste häst, men den kan man inte ha i sängen när man kollar film)

3. Tatueringar. HH (Håkan Hellström) på handleden och "We're all humans" under vänster överarm.

4. En engelsktalande kompis (så jag kan öva upp min engelska)

5. Fint väder varje dag. (det hade underlättat så mycket)

 

Annars är jag rätt nöjd med livet. Stormtrivs på Liseberg även om jag undrar ibland vad folk egentligen tycker om mig, har en underbar häst och det är sommar.

 

Me; I'm finally happy

Life: Oh, wait a sec

 

Oh. So. True.

Senaste dagarna har det varit sommarväder. I lördags (det är tisdag idag) så hade jag, Hanna, Emma, Alice och Peter en picknik i Bredvik. Väldigt mysigt. Man kan verkligen känna att det snart är sommar. Det känns i hela kroppen. Alla lukter, ljud och syner. Fågelkvitter på repeat, doften av havsbris kombinerat med blommor och vackra solnedgångar vid havet.

 

Idag är det drygt femton grader ute men moln, moln och åter moln. Jag hade varit så lycklig om det alltid kunde vara blå himmel, solsken och isch 20 grader varmt. Vädret spelar stor roll i mitt sinnestillstånd och gråa dagar får mig ofta att må dåligt. Hur överlever jag höst och vinter? Jag vet inte.

 

Snart är det Maj och i helgen börjar jag jobba på Liseberg. Jag är så jäkla nervös. Inte för att möta gäster för det ser jag fram emot men för att jag inte ska veta vart jag ska vara. Jag är rädd för att hamna fel. Rädd för att göra fel. Jag är även rädd för att jag ska göra bort mig och hamna i någon svart aura som gör att mina arbetskamrater ser mig som annorlunda, som dålig, fel och helt social inkompetent. Så jäkla nervös.

 

Exie är fortfarande halt och jag har skrittat honom i precis en vecka idag. Ska fortsätta skritta honom i en vecka till och sen förhoppningsvis börja trava lite smått. Är han fortfarande halt då får jag nog ringa en veterinär eller möjligtvis hans hovslagare Dick.

 

Ligger i sängen och lyssnar på "Digster Lugna Hits" listan just nu, och ska snart dra iväg till stallet. Hanna åker hem till Åmål idag och imorgon ska jag på utbildningsdag på Liseberg. Hoppas vädret blir bra för det hade underlättat så mycket.

 

Såg på "Mannen som talar med hundar" och jag blev så jävla sugen på att köpa en hund. Jag har ju alltid velat köpa en hund men eftersom det är så jävla dyrt att bo i lägenhet får jag glömma det för tillfället. Här i torslanda kostar en lägehet drygt 1,5 miljoner att köpa och sen drygt 3500kr i hyra varje månad.

 

Hyra: 3500

Häst: 4000

Hund: 5000 (inkl dagisplats) 

Mat: 4000

Övriga kostnader: 3000

 

Sammanlagt: 19 500.

Vad ska man säga?

Jag får fortsätta drömma.

 

 

 

 

Shit vad tiden går.

 

Idag är det tisdag. Och för exakt en vecka sen vart Exie väldigt stel i galloppen, så jag trodde han var halt. Men Julia red honom dagen efter och hon kände inget. På torsdagen hopptränade vi och det tyckte han var jätteroligt. I fredags red vi ut och då kände jag typ inget heller. I lördags red Victoria honom men jag travade av honom och tyckte han var stel igen. I söndags var han halt, riktigt halt.

 

Så i två dagar har han stått i sjukhage för att röra sig så lite som möjligt. Julia och Lovisa trodde att hans hälta (han är halt på vänster fram tror jag) berodde på att han fuskar i dressyren och betalastar framben mer än bakben, men Dick, min übergrymma hovslagare, kom och tittade på honom idag och han kom fram till någon helt annat. Fång. Min fina, älskade Exiepex är nära på att få fång pga av att hans foderstat är helt åt helvete fel, vilket är märkligt, för jag använder precis samma foder som tidigare ägarna.

 

Så nu ska Exie banta. Han går från 15kg hö/dygn till drygt 10. Bort med kraft (speciellt betfor och vitafor) och sjukhage i flera veckor. Skritt som gäller varje ridpass. Nu jävlar ska han bli bra, på riktigt. Så jävla glad över att jag ringde Dick. Vad hade hänt annars?

 

Nu ska jag se på Saknad (programmet om Missing Peoples arbete) som går på SVT 1.

 

Så många funderingar.

 

Jobbade på skolan idag. Kom dit och direkt ba:

"Hej du är dålig".

Fick noll lust att jobba. Fan ring inte om jag gör ett så jävla dåligt jobb då? Ville bara vända och gå hem igen, men det kan man ju inte direkt göra även om jag önskar att jag vore lite mer spontan ibland. Värdelös start på dagen, fast första gänget vart väldigt sköna så det lite bättre iallafall.

 

Slutade vid halv två och åkte till stallet. Gjorde maten, mockade och red i stora paddocken med Rebecca. Exie
ville inte alls och jag ville egentligen inte heller, så det gick väl sådär. Sen hämtade mamma mig och vi åkte hem. Tog mig mat och kollade på "Mig äger ingen" men jag somnade som vanligt. Vaknade vid halv åtta och var som en zombie. Fattar inte varför jag är så jävla trött jämt och ständigt? Sover ju typ jämt men är fortfarande aldrig riktigt utvilad.

 

Vet inte ens varför jag skriver detta inlägget. Kanske för att jag inte har någon annan att prata med, att bolla mina idéer med och att få svar från. Inte för att bloggen kan ge mig några svar, men ändå. Har så många frågor utan svar. Åh, ångest.

 

Fick iallafall två komplimanger för mitt hår idag. Alltid något.

 

Problem 1.

Jag vill träna och få muskler. Men jag hatar att gymma själv för alla kollar så konstigt på mig. Och när jag frågar folk om de vill gymma med mig så har alla någon bortförklaring. Linnea "kan inte", Julia "är sjuk", Vican "ska plugga" osv osv. Är det bara jag som har motivationen?

 

Underproblem: Jag vill inte gå upp i vikt för jag vill inte väga mer än det jag gör nu, för då känns det som om jag är för stor för min älskade Haydns Explorer. Men hur fan ska jag kunna bygga muskler utan att gå upp i vikt? Det är ju typ omöjligt.

 

Underproblem 2: När jag tillåter mig själv att äta onyttigt, då känner jag inte för onyttigt. Men när jag tvingar mig själv att äta nyttigt så skriker jag efter socker och fett. Verkligen skriker. Och eftersom det inte går så vidare bra på jobbet ger jag ofta efter och liksom tvingar mig själv att äta socker och fett för att liksom tröstäta trots
att jag egentligen inte är vidare ledsen. Det pågår en ständig jävla kamp inom mig. Jag mot mig själv.

 

Har gjort upp mål-listor för att jag ska bli mer produktiv och sluta ligga i sängen dygnets alla timmar, och igår skrev jag ut dem efter att de har legat i min dator i två veckor, men nu ba: Äsch, fuck them. Ena delen av mig undrar varför jag ens har dem? Varför ska jag göra massa saker jag inte ens vill? Varför har jag mål och delmål som jag inte ens tycker är roliga att uppnå? Waste of time, waste of life. Medans den andra delen av mig säger att det är lättare att uppnå målen om man har en konkret plan. Och det har jag. Men jag orkar aldrig ta första steget. Och när jag väl har gjort det, orkar jag aldrig fullfölja.

 

Det pågår verkligen en ständig jävla kamp inom mig.

Och jag vet inte vems parti jag ska ta för att få ro.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hallå ja.

 

Jag fick jobbet på Liseberg. I början fick jag ett jättedåligt schema, men sedan insåg de att de hade gjort fel och jag fick ett nytt schema som är superbra. Är så-himla-taggad. Nog för att jag jobbar precis hela sommaren förutom en vecka, men eftersom jag annars bara går runt och har ångest på sommaren så är det bara bra att jobba. På Liseberg dessutom, det kan ju inte bli bättre. Yay me.

 

Must also say, jag har tröttnat så stenhårt att jobba på skolan. Det som var så roligt och så givande ger mig nu mera bara ångest. Allt jag gör där är tydligen bara fel, fel och fel. Vet inte om det är någon som faktiskt försöker sätta dit mig eller om jag faktiskt gör fel. Men hur fan ska man kunna veta vad man gör för "fel" om alla bara går bakom ryggen på en? Vad är det med mänskligheten och att inte kunna tala sanning, tala rakt ut, säga vad som är fel? 

 

 

Och varför vissa behandlar mig och verkar tro att jag är en färdigutvecklad och högutbildad lärare och tror att jag ska agera därefer, dvs korrekt i alla situationer, vet jag faktiskt inte. En vikarie får liksom ett papper, ett klassnamn och en ungefär beskrivning om vart klassrummet ligger. Go have fun, they said. I will, I said. Men det blir inte riktigt alltid så.

 

Och alltså.

Jag är så jävla trött på att folk tror att jag är typ 17. Sen jag klippte håret kort så har det visseligen gått från att de tror att jag är 14 till att de tror att jag är 17-18. Men hey, jag är liksom 20? Hela gymnasiet har jag umgåtts med människor som inte vart så superintresserade av sitt utseende och att se äldre ut, så jag har inte heller liksom brytt mig. Och det är faktiskt inte nu förrän 19-20 års åldern som folk har påpekat att jag ser väldigt mycket yngre ut än vad jag är.

 

Hur ser man äldre ut då? Internet ger mig inga vettiga svar mer än dova färger så som svart, vit, beige, khakigrön och grå. Men jag hatar beige och jag hatar khakigrön. Men jag älskar rött, blått och mintgrön.
Ser man ut som ish 15 för att man gillar färg? Svart rakt igenom kan vara snyggt, ja. Men det är så äckligt mainstream. Alla tjejer, 15-25, ser ju ut så. Svart kappa, primeboots och svarta jeans. Så jävla o-orginellt.

 

Mer smink då? Mer markerade ögonbryn och rött läppstift? Jag vet ju inte ens hur man applicerar läppstift. Och eftersom jag är jävligt blond (och jag älskar min hårfärg) så ser svarta ögonbryn bara sjukt ut.

 

Funderar på hur mycket jag faktiskt ska bry mig också. Varför i helvete ska jag låta andra styra min stil och mitt utseende? Men jag vill ju samtidigt se bra ut. Jag vill se ut som jag är 20 år eller äldre. Men hur jag än gör så gör jag inte det.

 

Många säger att man ser äldre ut i mittbena och det kanske stämmer, men min ansiktsform gör att jag verkligen inte kan ha det. Jag ser förjävlig ut. Ser ut som världens största jävla tönt. Så sidbena it is. Får försöka hitta någon kul sätt att sätta upp håret på. Det kanske får mig att se äldre ut?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har egentligen ingenting att skriva, men eftersom jag gillar att läsa sånt jag skrev tidigare i livet så skriver jag lite iallafall.

 

Igår vann Sanna Nielsen melodifestivalen 2014 trots att vi skulle skickat Ace Wilder istället. Liksom, Sverige, hur fan tänker ni? Sanna är en bra sångare, jo tack, jag vet. Låten är bra, yes I know. Men! Vi kan inte skicka en ballad till ESC. Och dessutom inte en ballad som sjungs av en tjej i svart klänning som står rakt upp och ner i tre minuter. Och vi kan absolut inte skicka en stillastående ballad som framförs av en tjej (tant, kvinna??) som bara är känd inom Sverige. Det är TRÅÅÅKIGT. ESC handlar inte om röstregister. Inte heller om djupaste texten eller hur känd personen som framför låten är. ESC handlar bara om att synas, höras och ta plats. Eftersom det är sisådär 30 låtar i varje "deltävling" (semifinal 1 och två samt stora finalen) så måste bidraget sticka ut. Och vi väljer att skicka en stillastående blondie som sjunger om kärlek och hur jävligt det är. Kom igen Sverige?

 

Nog om det.

För drygt en vecka sen blev jag avkastad när Exie och Zeffan race:ade på slingan och Exie tyckte att det var en briljant idé att slänga av mig i en buske. Två brännmärken i ansiktet och ett antal sträckta muskler blev resultatet. Busponny. Kanske hade han vårkänslor. Eller så ville han bara jävlas.

 

I veckan hade jag intervju nummer 2 på Liseberg. Hoppas verkligen det går vägen för annars är jag arbetslös i sommar. Det kändes faktiskt bra, men det är ju alltid så att när det känns bra så går det dåligt och tvärtom. Så jag har faktiskt inte så höga förväntningar. Eller ah, jag försöker iallafall att inte ha några förväntningar överhuvudtaget.

 

Idag är det söndag och jag och Linnea var på gymmet men jag hade ingen energi alls. Allt var bara så jävla jobbigt. Känns som jag har feber varje gång jag är på gymmet för musklerna vill sig inte och det är jobbigt att andas. Fattar inte varför heller. Mentalt är jag så motiverad till att träna. Men kroppen lyssnar inte. Den är någon annan stans.

 

Eftersom jag sträckte alla muskler (typ) i onsdags när jag föll av så har jag inte sprungit alls den här veckan, men ska börja nu i veckan som kommer för jag har bara ont i ansiktet nu. Kan inte skratta för då gör såret på hakan så sjukt ont. Det läker fint men det kliar och ser jävligt ut. Men vad gör man? Kunde gått så sjukt mycket värre.

 

Känns förövrigt som att jag går omkring och försöker hitta mig själv så mycket så jag glömmer bort att faktiskt leva. Allt går liksom som på räls utan någon större inlevelse. Jobbet, gymmet och stallet. Nelly.se, bikbok och kära ångest-framkallande Facebook. Varje dag är den samma. Nog för att jag gillar rutiner, men ändå. Vet inte vad jag håller på med.

 

 

Ångest. Sån jävla ångest.

 

Hatar principen att jag inte kan bli kär. Inte det minsta lilla kär kan jag bli. Varför? Är det för mycket hat inom mig? Har jag så svårt att lita på människor? Är det något omedvetet som döljer sig? Jag som tycker att jag är redo för att bli kär, tappa kontrollen och se solen stiga upp varje dag för kärlekens skull. Jag är redo för att bli krossad och för att ligga på marken och gråta när allt har gått åt helvete. Jag är så jävla redo. Så varför kan jag inte bli kär?

 

En kompis sa till mig en gång att jag kommer någon gång kommer träffa någon som jag verkligen faller för. Men jag är fan tveksam. Jag känner så jävla många fantastiska personer men jag ser dem bara som vänner. Varför? Jag hatar det här. Varför mamma? Varför är det såhär?

 

Jag vill bli lika kär som kronprinsessan Victoria är i sin Daniel. Som Miley Cyrus är i Douglas Booth i filmen LOL. Jag vill spira av lycka och gråta av glädje. Men icke, jag kan inte bli kär. Läste på flashbacks att det var andra som kände precis som jag. Så himla skönt ändå. Då behöver jag inte känna mig så jävla ensam som jag faktiskt gör.

 

Äh vafan. Det löser sig.

Jag har ju Exie.

 

Shit.

 

Sitter och lyssnar på massa nostalgilåtar som jag lyssnade på i högstadiet. Insåg igår att en människa som jag trodde var skön var så falsk så jag vill bara lägga mig ner och skratta. Alla verkar vara sura på mig (eller ah, två personer vilka vi inte ska nämna) och det tär som fan även om jag vet att jag inte har gjort ett enda jävla fel. Sådana personer behöver man inte i sitt liv. POFF. Och nu är dom borta. Livet är så enkelt ibland.

 

Ska snart dra mig till stallet (om isch två timmar) och innan det ska kaninerna få gå ut en stund. Började på en tredje låt igår och den blev väl halvfärdig men tror den kan bli rätt bra. Det är tredje låten på denna veckan, vad hände där liksom? Verkar som blogggudarna hörde min önskan över att få tillbaka min kreativitet för det har jag verkligen fått, så himla skönt. Får se hur länge sen stannar haha.

 

You’re not a monster and I
never said that but I know
I have to go

Asså shit. Jag behöver bekräftelse. (Tänk er det! Det är inte många människor som kan erkänna det)

 

Behöver bekräftelse för mitt utseende. För min personlighet. För min musik och mina texter. För det jag gör. För allt.

 

Blir galen av att bara vara hemma. Nog för att jag är i stallet varje dag och träffar stalltjejerna, men jag behöver träffa mer folk. Vill jobba. Nu. Charlotta ringde förut så jag är bokad måndag och tisdag nästa vecka. Så himla skönt. Ser fram emot att jobba. Att vara ensam gör mig galen.

 

Var på gymmet igår och sprang sjuminuters-intervaller (för det är ju vecka sju). Så himla skönt att bara få springa av sig all smärta och all ångest. Tankarna som berättar för mig att jag är jobbig. Att jag gör fel. Att jag är dålig och att de inte vill veta om mig. Klart som fan att jag vet att det är ALLTID jag som hör av mig först. Det är alltid jag.

 

Så har det också alltid varit. För mig är de förstahandsval. Och jag är deras andra, tredje och fjärdehandsval.

 

Imorgon ska jag först till stallet, sen till gymmet med Julia och sen ska vi käka pizza och bara göra massa sjuka saker. Allting blir så roligt när man är med Julia. Igår när vi var i stallet så bröt vi ihop gång på gång. Åt egentligen ingenting, men det var så jävla skönt att bara få skratta.

 

Nä nu ska jag skriva en låt till (för att jag är sjuuukt kreativ just nu)

Latero, bitch.

 

Long time, no see, bloggen!

 

Livet rullar väl på, mer eller mindre. Familjen är på Bahamas och jag tillbringar dagarna i stallet. Det är vecka sju och det betyder lov för alla skolbarn = jag är arbetslös. Förhoppningsvis blir jag inringd nästa vecka för nu är jag så uttråkad så jag vet inte vad jag ska göra. 

 

Igår red jag och Johanna ut och båda hästarna hade damp och ville bara springa efter varandra (obviosly, de är ju trots allt flockdjur) så det gick rätt fort under galoppen för exiepex hatar ju att ligga sist. Sen när vi vart tillbaka i stallet så rakade vi av honom pälsen på halsen för han blir så jävla svettig när man rider.

 

Idag är min enda plan att.... eh. Tandläkarn halv fem. Stallet innan det. Det är ungefär det jag har planerat. Men det är väl typ också det enda som man hinner göra innan dagen nästan är slut och det blir galet mörkt ute. Vad sägs om lite sommar? Hade vart galet nice.

 

Det enda som oroar mig lite är framtida jobb. Vet två jobb jag inte kommer att få (L&S) och skolan ringer ju mig bara när de behöver. Har fått erbjudande om att jobba på ett annat jobb (ett cafe) men lönen är är typ 60kr/timmen och det är bara ca 6h i veckan vilket känns rätt onödigt när jag skulle kunna lägga den tiden på att söka andra jobb, syssla med hästen eller kaninerna eller what-so-ever. Åååh, ångest.

 

Whatever.

 

 

 

 

 

Shit.

 

Världen (iallafall min del av världen) är snöfylld och Exiepex går på milshöga snöstyltor. Ska ringa hovslagaren på fredag så han får komma och sätta på snösulor, för det här går ju inte. Hatar att inte kunna rida ute i snön, och ridhuset är ju inte riktigt min grej, haha.

 

Igår gick han så himla fint i vänster galopp (som han har så svårt med) och jag var lycklig som jagvetinte-vad när vi lämnade ridhuset. ÄNTLIGEN. Han var jättesvettig också så han hade jobbat på bra. Idag är det onsdag och jag är ledig (wiho) och de två senaste dagarna, alltså måndag och tisdag, har jag jobbat i butiken på frölunda torg och vart (nästan) ständigt i en skrattattack för killen som jobbar på butiken rakt över har dansat så vackert för mig och min kollega Lina. Imorgon, på fredag och på lördag ska jag jobba på butiken inne i stan och sedan är mitt "vikariat" på affären slut, för det var bara över december och januari. Men jag har lärt mig jättemycket och har haft grymt roligt så jag är väldigt tacksam för den här tiden.

 

Tycker livet är fint nu, även om det är kallt som satan (typ minus fem men känns som minus femtio). Har köpt mig ett par nya Dr Martens (svarta chelsea), många fina smycken (givetvis i silver) och lite fina papper från Panduro som jag tänkte göra nått fint med. Det enda jag skulle kunna önska är att det var ljust ute längre och att jag kunde få tillbaka lite av min kreativitet, men det kommer väl. Man kan ju inte ha allt :)

 

På tisdag (om 6 dagar) så fyller jag 20 år (vad hände där??) och lagom till det tänkte jag klippa mig, vet dock inte om det blir före eller efter, men det spelar väl egentligen ingen roll. Nej nu får jag ta och lämna sängen, stable calling!