22:39 - Med livet på min sida (stormiga dagar)
22:38:00Allting har gått så snabbt.
Igår var Exie på veterinärbesiktning. Allting var kanon förutom en ett-gradig markering på höger fram. Var förstörd på vägen hem. Ville inte äta, inte prata med någon. Gömde mig under jul-filten och kollade på när Sverige fick stryk av Portugal i herrfotboll. Tusen tankar rullade. Att köpa en häst som markerar kan vara ett otroligt dumt beslut, eftersom det kan vara en okänd skada som kan komma att kosta stora mängder pengar. Men samtidigt jag är så fäst vid Exie.
Jag tänkte hela morgonen. Satte på Anton Kristianssons låt "Vi förtjänar att bli lyckliga" när jag satt i sängen. Textraden "Vi har nått en punkt där man antingen satsar allt eller bryter helt" fick bli vändningen. Jag valde att satsa allt. Det kan hända att beslutet kan vara det sämsta beslut jag någonsin fattat, eller så blir det det bästa. Det får framtiden utvisa. Men just nu är jag bara så himla glad. Jag ska köpa Exie imorgon. Äntligen har allting löst sig. Hoppas jag.
Nu rullar livet lite igen. Nästa vecka har jag två arbetsintervjuer (varav McDonalds jag kanske struntar i, får se), ska provjobba på ett tredje jobb och förhoppningsvis jobba på skolan där jag jobbade både torsdag och fredag som vikarie/fritidspedagog. Äntligen är livet på min sida (ta i trä, haha).
ÅÅÅÅÅHEJ.
Åh vad jag är glad.
18:51 - Äkta kärlek
"Du som ser ut som du har någon kär
så våga att visa hur lycklig du är
ta vara på stunden så mycket du vill
så stannar den kvar lite till
du kanske tvekat att sagorna finns
hur kan det va möjligt att plötsligt prins
men strunt i att undra hur just det går till
för du har ju fått den du vill."
Kan inte fatta att jag gråter till denna video. Den är ju helt jävla fantastisk. Daniel och Victoria är faktiskt de som får mig att verkligen tro på att äkta kärlek faktiskt finns, på riktigt. Sättet hur de ser på varandra utstrålar så jävla mycket kärlek och värme. Har aldrig sett något liknande, inte ens på film. Den lyckan i deras ögon.. den är obeskrivlig, så jävla obeskrivlig. Jag vill också hitta någon som kan få mina ögon att tindra lika mycket som Victorias och Daniels ögon gör. Jag vill verkligen det.
21:23 - Hela livet står stilla.
Hela livet står stilla. Det är verkligen så för mig just nu.
Var och provred Casper, han var fin men dock så känslig och svår, och vad jag kände så klickade vi inte direkt heller. Jag vet ju att man ska provrida flera gånger för att lära känna hästen eftersom alla hästar är olika men ändå känner jag att det borde ändå vara lite kärlek vid första ögonkastet. Men det var ingen sådan idag.
För att komma till rubriken - hela livet står helt still. Jag har ingenting att se fram emot. Inte ett jävla nå. Inte ens helgen för jag ser ingen skillnad på veckans alla dagar. Jag har ingen större lust att varken gå ut på krogen eller träna på gymmet. Har ingen motivation, ingen jävla motivation alls. Känns som jag bara väntar och väntar på någonting ska hända, men jag vet inte vad. Jag bara går omkring. Kollar Facebook, sover ett par timmar per dag, ger kaninerna mat (vädret är piss så jag kan inte ens ta ut dem), drömmer och funderar på vad jag ska göra. Har inget jobb, inga vänner (iallafall inga som hör av sig), inget att göra. Orkar fan inte mer. Är så jävla uttråkad.
Det bästa som skulle kunna hända nu är;
1. Jag får jobb på cafét jag var på arbetsintervju på. (Men det kan jag ju glömma)
2. Jag hittar en fantastisk häst som uppfyller alla mina kriterier (typ 3st) och vi klickar som fan.
3. Jag blir asbra på att köra bil och får det där jävla körkortet (som just nu känns så äckligt avlägset)
4. Jag träffar asmånga assköna människor som faktiskt vet hur man tar hand om varandra.
5. Jag träffar THE LOVE OF THE MOMENT och allt bara faller på plats.
6. Jag får tillbaka min träningsmotivation och blir asbiff.
Det hade vart så jävla skönt.
Vad ska jag göra tills dess? Jag vet inte. Jag får nog fortsätta sova.
23:50 - Hästdrömmar
Jag var med Alice i stallet imorse. Kollade på Bulyckes alla fina hästar och ponnyer. Stod och kramade Melker i en evighet. Hälsade på Gina och hjälpte Alice att göra i ordning Bettan inför ridlektionen. Jag älskar fan hästar. Jag lever för att få vara med hästar. Jag kan typ stå och kolla på dem i flera timmar, dessa fantastiska djur.
Sittandes på läktaren under Alices lektion bestämde jag mig. Jag vill fan ha en häst. Flyga fram i gallop. Skritta i regnet. Trava över ängar och stigar. Bara vara i stallet. Det här är vad jag vill.
Satte mig på hastnet.se. Fast besluten om att jag ville ha en maxad d-ponny. Stora hästar förstår sig inte på mig och jag förstår mig inte på dem heller. Jag är ponnytjej och kommer alltid att vara det. Ponnytjej till det sista andetaget.
Hittade en fin maxad D-ponny. Verkade perfekt, alla papper i sin ordning, fina hovar, duktig hoppare. Jag ska provrida på fredag. Det ska verkligen bli roligt. Undrar om hästen är lika bra som jag föreställt mig? Det återstår att se.
Att äga en häst har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Vet inte hur många gånger jag legat vaken på natten innan min födelsedag och hoppats på att få en häst. Vissa år har jag faktiskt trott på det själv. Idiotiskt, kanske. Mina föräldrar skulle aldrig ge mig en häst. Det är någonting jag måste köpa själv. Göra allting själv. Men är det värt det? Aa, jag tror faktiskt det. Men pengarna då? Det är ju svindyrt att ha häst. Och jag vet, det är det verkligen. Men om man aldrig har försökt, hur ska man veta? Jag har räknat ut, att om jag jobbar hemma en timme per dag varje dag, så får jag 3000kr per månad. Det är typ vad en häst kostar. Det kommer gå runt. Och om det inte gör det, så har jag lärt mig det. Det är värt ett försök.
En dröm jag haft, speciellt när jag var yngre, var att jag blev körd till en hage där massor av hästar gick. Och jag fick tillsägelsen att gå och välja en häst som jag skulle få som min egen. Jag kunde få välja och vraka mellan alla fantastiska och vackra hästar som gick där. Nu när jag är lite äldre vet jag ju att det är mycket som behöver stämma när man ska köpa häst, men det var i alla fall så min återkommande dröm var.
En hästtjejs högsta dröm.
En egen ponny.
Kanske det blir verklighet, kanske inte.
Vi får se.
Just nu har jag en klump i magen. Vill jag verkligen ha en häst? Eller är det mitt ha-begär som vill ha? Är det min hjärna som surrat in sig på att jag vill ha en häst, och inte mitt hjärta? Kanske är det alla varningar från höger och vänster. Ska du verkligen köpa en häst? Räcker det inte med foderhäst? Ska du verkligen, verkligen? Det är ju så dyrt.
Jag får sova på saken.
Tyvärr för liten för mig.
12:26 - Dålig vana
Jag har ett problem.
Jag drömmer för mycket.
Varje gång jag blir kallad på en jobbintervju, så tror direkt jag att jag kommer få jobbet. Hela kroppen skriker VICTORY! Så jag börjar drömma och planera hur mitt CV äntligen uttökas och om alla jobb som kommer trilla in. Om hur arbetsgivarna ska slåss om mig. Jag drömmer hur mycket jag ska tjäna och planerar också vad lägga pengarna på. Nya kläder, en häst, en hund. Tusentals drömmar och fantasier.
Igår hände det igen. Fick en arbetsintervju och genast satte tankarna i gång att snurra, Hur jag skulle ha jätteroligt på jobbet och hur jag skulle ha fantastiska kollegor. Hur jag äntligen kunna köpa Santos och ge honom det liv han förtjänar. Hur jag skulle kunna betala hemma och göra alla lyckliga.
Men så kommer verkligheten. Arbetsintervjun gick inte alls så bra som jag hade föreställt mig för min nervositet sabbade allt totalt. Chansen att jag kommer få jobbet är känns väldigt liten. Besvikelsen från tjejen som intervjuade lyste i hela lokalen. Jag var inte alls lika fantastisk och energifull som CVt hade beskrivit mig. Inte alls den glada, härliga tjejen som var duktig på allt. Den tjejen som sökte jobbet lyssnade inte ens på frågorna. Hon var kaos. Jag var kaos.
Men egentligen var jag bara nervös.
Klädångesten innan intervjun. Sminkningen, var det för mycket eller såg det bra ut? För lite mascara? Dolde mina finnar med en gammal foundation i hopp av att se bra ut. Allt för att göra ett bra intryck. Det blev till slut, jag såg bra ut med Vicans jacka och vit skjorta. Men det hjälpte inte mig.
Jävla nervositet.
Försöker intala mig själv att det är en seger i sig att få komma på intervju. Jag har ett roligt CV. Jag fångar läsarens intresse. Du har lyckats med första steget. Men vad hjälper det, när man snubblar. Och faller.
11:32 - Hela världen hatar mig idag
Hela världen hatar mig idag. Först drömde jag en mardröm att jag glömde biljettsläppet som skedde imorse kl. 9. Sen en fin men konstig dröm om Australien, Victoria (grannen) och Maxi från Bondi Rescue. När jag vaknade vid halv åtta var jag stressad och jag kollade på klockan varje minut fram tills klockan nio. 09.01 reserverade jag 7 biljetter till Håkans spelning i december men när jag skulle betala gick nånting jävligt snett så jag var tvungen och backa och blev av med alla biljetter pga ticnets tekniska fel. Behöver jag ens nämna att jag nästan började gråta av ilska? Nej, jag tänkte väl det. Jävla ticnet, och jävla alla andra som tog mina biljetter. Jag var ju fan där först. Jag hade dom. Men dom blev aldrig mina.
Sen stressade jag i mig frukost och åkte till tandläkaren. Fortfarande helt förstörd och som pricken över i:et så fylldes min buss med skrikande jävliga mellanstadiebarn. Hela världen hatar mig verkligen idag. Hos tandläkaren gick det bra, jag fick en ny tid hos min ordinarie tandläkare och blablabla. Men på vägen hem så körde bussen i från mig, trots att han såg mig. Hade jag haft en pistol så hade jag iallafall skjutit ett varningsskott mot himlen.
Klockan är drygt halv tolv och eftersom jag har inga större förhoppningar på att den här dagen ska bli bättre så jag ska nog krypa ner i soffan och kolla film precis hela dagen, förutom att jag ska ta ut kaninerna när min mobil har laddats klart.
Jobbsökandet går åt helvete det med, känns som jag har sökt över 200 jobb men egentligen har jag nog bara sökt 20. Är inskriven på alla rekryteringsplatser som finns, har världens finaste profil på arbetsförmedlingen och har lämnat cvn till höger och vänster, men världen hatar mig och vägrar ge mig ett jobb. Vad fan har jag gjort för fel? Jag tar ju bussen istället för bil, jag tränar och äter bra, äter inget kött eller fisk och slänger ingenting på marken (till skillnad från alla andra...). Varför hatar världen mig? Jag sköter ju mig.
Det skulle vara nice att på jobb i en annan stad, typ Lund eller Halmstad hade vart fint. Egen lägenhet (helst en trea), ta med min kaninerna och köpa mig en hund, en dröm som jag haft hela mitt liv. Jobba och umgås med djuren, det är precis vad jag vill just nu. Kanske en häst om jag har råd. Kanske min älskade Santos <3
23:57 - Les Misérables
HEEEJ BLOGGEN.
På senare tid har jag typ blivit besatt av filmen (och musikalen) Les Misérables efter att jag och Hanna såg den förra veckan hemma hos dem. Inte nog att Eddie (som spelar Maaaaarius) är dödligt snygg (hur kan du inte tycka detta Hanna??) och Amanda Seyfried har världens bästa röst (efter Helen Sjöholm givetvis, eller om de ligger på delad första plats) så är hela storyn typ asgripande, jättefantastisk och superhemsk på samma gång. Shit nu låter jag som en dålig fjortis.
Hittade detta klippet på youtube;
Tänk att få vara med i en sådan ensamble. Japp jag älskar att drömma (därav bloggens namn, hehe)
Men det finaste i hela filmen är...
"Don't you fret, M'sieur Marius
I don't feel any pain
A little fall of rain
Can hardly hurt me now
You're here, that's all I need to know
And you will keep me safe
And you will keep me close
And rain will make the flowers grow."
I don't feel any pain
A little fall of rain
Can hardly hurt me now
You're here, that's all I need to know
And you will keep me safe
And you will keep me close
And rain will make the flowers grow."
... ur låten A little fall of rain som sjungs när Eponine dör. Att hon typ ler för att hon får dö i hans famn är så jävlajävlajävla vackert. "I don't feel any pain"-raden är obeskrivlig. Får mig att tänka att ingetingetinget någonsin kommer spela någon roll om man inte får vara med den man älskar. Vad ska jag göra när Santos och Elias dör? Det återstår att se.
Over and out.
16:40 - Funderingar
Zup?
Idag är det en sådan dag som det regnar, det blåser, världen är grå och jag sitter i min underbara säng och lyssnar på fantastiska Håkan Hellström med tända ljus i fönstret. Igår var jag och Tilde hos Sara. Någonting gick rätt snett och det roligaste var när jag råkade skrämma slag på Saras pojkvän Jonathan genom att säga just "zup?"
Man funderar en del när man är själv, och det kanske är alla dessa tankar som slutligen bildar en restprodukt vid namn ångest. Jag vill ha så mycket just nu så det är inte sant. Helst av allt en kanin till, men eftersom kaniner lever i drygt 10 år så är beslutet är rätt svårt att ta. Vad gör jag om 10 år? Då är jag 29år, herregud. Högst troligtvis sitter jag i en lägenhet med en ettåring skrikandes i bakgrunden. Vem vet, vem vet. Jag, en skrikande ettåring och kanske en gammal och trött kanin i en lägenhet någonstans i Sverige. Är det min framtid?
Samtidigt som man ska göra det som känns bäst för stunden (yoooolo) så känns det som man måste tänka framåt hela jävla tiden. Elias (kaninen) är ju fem år nu, och honom har jag aldrig ångrat att jag köpte. Men det kanske har varit för att min framtid har fram tills nu varit säker. Högstadiet (köpte elias i åttan tror jag) och sedan gymnasiet i samma stad. Inte haft några problem än, men nu är ju min framtid osäker. Men eftersom Elias är mitt allt så beror ju min framtid lite på honom också. Men om jag bestämmer mig för att flytta till typ Malmö eller Umeå nångång så ska han nog följa med och bli innekanin. Annars kan jag lika gärna stanna i Göteborg, för här har både han och jag ett hem.
Min största dröm är ju givetvis att bo på en hästgård. Har hittat en i Gränna som jag som jag drömmer om just nu, men utan jobb och erfarenhet så kan jag ju inte göra något annat än att fortsätta drömma. Är det såhär livet ska vara?
Jag tror ändå att det viktigaste är att vara sig själv till lags. Att göra som man själv vill, inte bry sig så mycket om vad andra säger och tycker. Annars kanske man ligger där vid 93års ålder och funderar på varför man aldrig följde sina verkliga drömmar? Som i mitt fall är en hästgård och fler kaniner. Man lever ju en gång, ett liv. Vad spelar det för roll om man lever om man inte är lycklig? Det viktigaste i sitt liv är ju faktiskt sig själv, oavsett vad.
Allt för idag
/ dreamer
