Senaste dagarna har det varit sommarväder. I lördags (det är tisdag idag) så hade jag, Hanna, Emma, Alice och Peter en picknik i Bredvik. Väldigt mysigt. Man kan verkligen känna att det snart är sommar. Det känns i hela kroppen. Alla lukter, ljud och syner. Fågelkvitter på repeat, doften av havsbris kombinerat med blommor och vackra solnedgångar vid havet.

 

Idag är det drygt femton grader ute men moln, moln och åter moln. Jag hade varit så lycklig om det alltid kunde vara blå himmel, solsken och isch 20 grader varmt. Vädret spelar stor roll i mitt sinnestillstånd och gråa dagar får mig ofta att må dåligt. Hur överlever jag höst och vinter? Jag vet inte.

 

Snart är det Maj och i helgen börjar jag jobba på Liseberg. Jag är så jäkla nervös. Inte för att möta gäster för det ser jag fram emot men för att jag inte ska veta vart jag ska vara. Jag är rädd för att hamna fel. Rädd för att göra fel. Jag är även rädd för att jag ska göra bort mig och hamna i någon svart aura som gör att mina arbetskamrater ser mig som annorlunda, som dålig, fel och helt social inkompetent. Så jäkla nervös.

 

Exie är fortfarande halt och jag har skrittat honom i precis en vecka idag. Ska fortsätta skritta honom i en vecka till och sen förhoppningsvis börja trava lite smått. Är han fortfarande halt då får jag nog ringa en veterinär eller möjligtvis hans hovslagare Dick.

 

Ligger i sängen och lyssnar på "Digster Lugna Hits" listan just nu, och ska snart dra iväg till stallet. Hanna åker hem till Åmål idag och imorgon ska jag på utbildningsdag på Liseberg. Hoppas vädret blir bra för det hade underlättat så mycket.

 

Såg på "Mannen som talar med hundar" och jag blev så jävla sugen på att köpa en hund. Jag har ju alltid velat köpa en hund men eftersom det är så jävla dyrt att bo i lägenhet får jag glömma det för tillfället. Här i torslanda kostar en lägehet drygt 1,5 miljoner att köpa och sen drygt 3500kr i hyra varje månad.

 

Hyra: 3500

Häst: 4000

Hund: 5000 (inkl dagisplats) 

Mat: 4000

Övriga kostnader: 3000

 

Sammanlagt: 19 500.

Vad ska man säga?

Jag får fortsätta drömma.

 

 

 

 

Shit vad tiden går.

 

Idag är det tisdag. Och för exakt en vecka sen vart Exie väldigt stel i galloppen, så jag trodde han var halt. Men Julia red honom dagen efter och hon kände inget. På torsdagen hopptränade vi och det tyckte han var jätteroligt. I fredags red vi ut och då kände jag typ inget heller. I lördags red Victoria honom men jag travade av honom och tyckte han var stel igen. I söndags var han halt, riktigt halt.

 

Så i två dagar har han stått i sjukhage för att röra sig så lite som möjligt. Julia och Lovisa trodde att hans hälta (han är halt på vänster fram tror jag) berodde på att han fuskar i dressyren och betalastar framben mer än bakben, men Dick, min übergrymma hovslagare, kom och tittade på honom idag och han kom fram till någon helt annat. Fång. Min fina, älskade Exiepex är nära på att få fång pga av att hans foderstat är helt åt helvete fel, vilket är märkligt, för jag använder precis samma foder som tidigare ägarna.

 

Så nu ska Exie banta. Han går från 15kg hö/dygn till drygt 10. Bort med kraft (speciellt betfor och vitafor) och sjukhage i flera veckor. Skritt som gäller varje ridpass. Nu jävlar ska han bli bra, på riktigt. Så jävla glad över att jag ringde Dick. Vad hade hänt annars?

 

Nu ska jag se på Saknad (programmet om Missing Peoples arbete) som går på SVT 1.

 

Så många funderingar.

 

Jobbade på skolan idag. Kom dit och direkt ba:

"Hej du är dålig".

Fick noll lust att jobba. Fan ring inte om jag gör ett så jävla dåligt jobb då? Ville bara vända och gå hem igen, men det kan man ju inte direkt göra även om jag önskar att jag vore lite mer spontan ibland. Värdelös start på dagen, fast första gänget vart väldigt sköna så det lite bättre iallafall.

 

Slutade vid halv två och åkte till stallet. Gjorde maten, mockade och red i stora paddocken med Rebecca. Exie
ville inte alls och jag ville egentligen inte heller, så det gick väl sådär. Sen hämtade mamma mig och vi åkte hem. Tog mig mat och kollade på "Mig äger ingen" men jag somnade som vanligt. Vaknade vid halv åtta och var som en zombie. Fattar inte varför jag är så jävla trött jämt och ständigt? Sover ju typ jämt men är fortfarande aldrig riktigt utvilad.

 

Vet inte ens varför jag skriver detta inlägget. Kanske för att jag inte har någon annan att prata med, att bolla mina idéer med och att få svar från. Inte för att bloggen kan ge mig några svar, men ändå. Har så många frågor utan svar. Åh, ångest.

 

Fick iallafall två komplimanger för mitt hår idag. Alltid något.

 

Problem 1.

Jag vill träna och få muskler. Men jag hatar att gymma själv för alla kollar så konstigt på mig. Och när jag frågar folk om de vill gymma med mig så har alla någon bortförklaring. Linnea "kan inte", Julia "är sjuk", Vican "ska plugga" osv osv. Är det bara jag som har motivationen?

 

Underproblem: Jag vill inte gå upp i vikt för jag vill inte väga mer än det jag gör nu, för då känns det som om jag är för stor för min älskade Haydns Explorer. Men hur fan ska jag kunna bygga muskler utan att gå upp i vikt? Det är ju typ omöjligt.

 

Underproblem 2: När jag tillåter mig själv att äta onyttigt, då känner jag inte för onyttigt. Men när jag tvingar mig själv att äta nyttigt så skriker jag efter socker och fett. Verkligen skriker. Och eftersom det inte går så vidare bra på jobbet ger jag ofta efter och liksom tvingar mig själv att äta socker och fett för att liksom tröstäta trots
att jag egentligen inte är vidare ledsen. Det pågår en ständig jävla kamp inom mig. Jag mot mig själv.

 

Har gjort upp mål-listor för att jag ska bli mer produktiv och sluta ligga i sängen dygnets alla timmar, och igår skrev jag ut dem efter att de har legat i min dator i två veckor, men nu ba: Äsch, fuck them. Ena delen av mig undrar varför jag ens har dem? Varför ska jag göra massa saker jag inte ens vill? Varför har jag mål och delmål som jag inte ens tycker är roliga att uppnå? Waste of time, waste of life. Medans den andra delen av mig säger att det är lättare att uppnå målen om man har en konkret plan. Och det har jag. Men jag orkar aldrig ta första steget. Och när jag väl har gjort det, orkar jag aldrig fullfölja.

 

Det pågår verkligen en ständig jävla kamp inom mig.

Och jag vet inte vems parti jag ska ta för att få ro.