Har egentligen ingenting att skriva, men eftersom jag gillar att läsa sånt jag skrev tidigare i livet så skriver jag lite iallafall.

 

Igår vann Sanna Nielsen melodifestivalen 2014 trots att vi skulle skickat Ace Wilder istället. Liksom, Sverige, hur fan tänker ni? Sanna är en bra sångare, jo tack, jag vet. Låten är bra, yes I know. Men! Vi kan inte skicka en ballad till ESC. Och dessutom inte en ballad som sjungs av en tjej i svart klänning som står rakt upp och ner i tre minuter. Och vi kan absolut inte skicka en stillastående ballad som framförs av en tjej (tant, kvinna??) som bara är känd inom Sverige. Det är TRÅÅÅKIGT. ESC handlar inte om röstregister. Inte heller om djupaste texten eller hur känd personen som framför låten är. ESC handlar bara om att synas, höras och ta plats. Eftersom det är sisådär 30 låtar i varje "deltävling" (semifinal 1 och två samt stora finalen) så måste bidraget sticka ut. Och vi väljer att skicka en stillastående blondie som sjunger om kärlek och hur jävligt det är. Kom igen Sverige?

 

Nog om det.

För drygt en vecka sen blev jag avkastad när Exie och Zeffan race:ade på slingan och Exie tyckte att det var en briljant idé att slänga av mig i en buske. Två brännmärken i ansiktet och ett antal sträckta muskler blev resultatet. Busponny. Kanske hade han vårkänslor. Eller så ville han bara jävlas.

 

I veckan hade jag intervju nummer 2 på Liseberg. Hoppas verkligen det går vägen för annars är jag arbetslös i sommar. Det kändes faktiskt bra, men det är ju alltid så att när det känns bra så går det dåligt och tvärtom. Så jag har faktiskt inte så höga förväntningar. Eller ah, jag försöker iallafall att inte ha några förväntningar överhuvudtaget.

 

Idag är det söndag och jag och Linnea var på gymmet men jag hade ingen energi alls. Allt var bara så jävla jobbigt. Känns som jag har feber varje gång jag är på gymmet för musklerna vill sig inte och det är jobbigt att andas. Fattar inte varför heller. Mentalt är jag så motiverad till att träna. Men kroppen lyssnar inte. Den är någon annan stans.

 

Eftersom jag sträckte alla muskler (typ) i onsdags när jag föll av så har jag inte sprungit alls den här veckan, men ska börja nu i veckan som kommer för jag har bara ont i ansiktet nu. Kan inte skratta för då gör såret på hakan så sjukt ont. Det läker fint men det kliar och ser jävligt ut. Men vad gör man? Kunde gått så sjukt mycket värre.

 

Känns förövrigt som att jag går omkring och försöker hitta mig själv så mycket så jag glömmer bort att faktiskt leva. Allt går liksom som på räls utan någon större inlevelse. Jobbet, gymmet och stallet. Nelly.se, bikbok och kära ångest-framkallande Facebook. Varje dag är den samma. Nog för att jag gillar rutiner, men ändå. Vet inte vad jag håller på med.