Ångest. Sån jävla ångest.

 

Hatar principen att jag inte kan bli kär. Inte det minsta lilla kär kan jag bli. Varför? Är det för mycket hat inom mig? Har jag så svårt att lita på människor? Är det något omedvetet som döljer sig? Jag som tycker att jag är redo för att bli kär, tappa kontrollen och se solen stiga upp varje dag för kärlekens skull. Jag är redo för att bli krossad och för att ligga på marken och gråta när allt har gått åt helvete. Jag är så jävla redo. Så varför kan jag inte bli kär?

 

En kompis sa till mig en gång att jag kommer någon gång kommer träffa någon som jag verkligen faller för. Men jag är fan tveksam. Jag känner så jävla många fantastiska personer men jag ser dem bara som vänner. Varför? Jag hatar det här. Varför mamma? Varför är det såhär?

 

Jag vill bli lika kär som kronprinsessan Victoria är i sin Daniel. Som Miley Cyrus är i Douglas Booth i filmen LOL. Jag vill spira av lycka och gråta av glädje. Men icke, jag kan inte bli kär. Läste på flashbacks att det var andra som kände precis som jag. Så himla skönt ändå. Då behöver jag inte känna mig så jävla ensam som jag faktiskt gör.

 

Äh vafan. Det löser sig.

Jag har ju Exie.