Hallå ja.

 

Jag fick jobbet på Liseberg. I början fick jag ett jättedåligt schema, men sedan insåg de att de hade gjort fel och jag fick ett nytt schema som är superbra. Är så-himla-taggad. Nog för att jag jobbar precis hela sommaren förutom en vecka, men eftersom jag annars bara går runt och har ångest på sommaren så är det bara bra att jobba. På Liseberg dessutom, det kan ju inte bli bättre. Yay me.

 

Must also say, jag har tröttnat så stenhårt att jobba på skolan. Det som var så roligt och så givande ger mig nu mera bara ångest. Allt jag gör där är tydligen bara fel, fel och fel. Vet inte om det är någon som faktiskt försöker sätta dit mig eller om jag faktiskt gör fel. Men hur fan ska man kunna veta vad man gör för "fel" om alla bara går bakom ryggen på en? Vad är det med mänskligheten och att inte kunna tala sanning, tala rakt ut, säga vad som är fel? 

 

 

Och varför vissa behandlar mig och verkar tro att jag är en färdigutvecklad och högutbildad lärare och tror att jag ska agera därefer, dvs korrekt i alla situationer, vet jag faktiskt inte. En vikarie får liksom ett papper, ett klassnamn och en ungefär beskrivning om vart klassrummet ligger. Go have fun, they said. I will, I said. Men det blir inte riktigt alltid så.

 

Och alltså.

Jag är så jävla trött på att folk tror att jag är typ 17. Sen jag klippte håret kort så har det visseligen gått från att de tror att jag är 14 till att de tror att jag är 17-18. Men hey, jag är liksom 20? Hela gymnasiet har jag umgåtts med människor som inte vart så superintresserade av sitt utseende och att se äldre ut, så jag har inte heller liksom brytt mig. Och det är faktiskt inte nu förrän 19-20 års åldern som folk har påpekat att jag ser väldigt mycket yngre ut än vad jag är.

 

Hur ser man äldre ut då? Internet ger mig inga vettiga svar mer än dova färger så som svart, vit, beige, khakigrön och grå. Men jag hatar beige och jag hatar khakigrön. Men jag älskar rött, blått och mintgrön.
Ser man ut som ish 15 för att man gillar färg? Svart rakt igenom kan vara snyggt, ja. Men det är så äckligt mainstream. Alla tjejer, 15-25, ser ju ut så. Svart kappa, primeboots och svarta jeans. Så jävla o-orginellt.

 

Mer smink då? Mer markerade ögonbryn och rött läppstift? Jag vet ju inte ens hur man applicerar läppstift. Och eftersom jag är jävligt blond (och jag älskar min hårfärg) så ser svarta ögonbryn bara sjukt ut.

 

Funderar på hur mycket jag faktiskt ska bry mig också. Varför i helvete ska jag låta andra styra min stil och mitt utseende? Men jag vill ju samtidigt se bra ut. Jag vill se ut som jag är 20 år eller äldre. Men hur jag än gör så gör jag inte det.

 

Många säger att man ser äldre ut i mittbena och det kanske stämmer, men min ansiktsform gör att jag verkligen inte kan ha det. Jag ser förjävlig ut. Ser ut som världens största jävla tönt. Så sidbena it is. Får försöka hitta någon kul sätt att sätta upp håret på. Det kanske får mig att se äldre ut?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har egentligen ingenting att skriva, men eftersom jag gillar att läsa sånt jag skrev tidigare i livet så skriver jag lite iallafall.

 

Igår vann Sanna Nielsen melodifestivalen 2014 trots att vi skulle skickat Ace Wilder istället. Liksom, Sverige, hur fan tänker ni? Sanna är en bra sångare, jo tack, jag vet. Låten är bra, yes I know. Men! Vi kan inte skicka en ballad till ESC. Och dessutom inte en ballad som sjungs av en tjej i svart klänning som står rakt upp och ner i tre minuter. Och vi kan absolut inte skicka en stillastående ballad som framförs av en tjej (tant, kvinna??) som bara är känd inom Sverige. Det är TRÅÅÅKIGT. ESC handlar inte om röstregister. Inte heller om djupaste texten eller hur känd personen som framför låten är. ESC handlar bara om att synas, höras och ta plats. Eftersom det är sisådär 30 låtar i varje "deltävling" (semifinal 1 och två samt stora finalen) så måste bidraget sticka ut. Och vi väljer att skicka en stillastående blondie som sjunger om kärlek och hur jävligt det är. Kom igen Sverige?

 

Nog om det.

För drygt en vecka sen blev jag avkastad när Exie och Zeffan race:ade på slingan och Exie tyckte att det var en briljant idé att slänga av mig i en buske. Två brännmärken i ansiktet och ett antal sträckta muskler blev resultatet. Busponny. Kanske hade han vårkänslor. Eller så ville han bara jävlas.

 

I veckan hade jag intervju nummer 2 på Liseberg. Hoppas verkligen det går vägen för annars är jag arbetslös i sommar. Det kändes faktiskt bra, men det är ju alltid så att när det känns bra så går det dåligt och tvärtom. Så jag har faktiskt inte så höga förväntningar. Eller ah, jag försöker iallafall att inte ha några förväntningar överhuvudtaget.

 

Idag är det söndag och jag och Linnea var på gymmet men jag hade ingen energi alls. Allt var bara så jävla jobbigt. Känns som jag har feber varje gång jag är på gymmet för musklerna vill sig inte och det är jobbigt att andas. Fattar inte varför heller. Mentalt är jag så motiverad till att träna. Men kroppen lyssnar inte. Den är någon annan stans.

 

Eftersom jag sträckte alla muskler (typ) i onsdags när jag föll av så har jag inte sprungit alls den här veckan, men ska börja nu i veckan som kommer för jag har bara ont i ansiktet nu. Kan inte skratta för då gör såret på hakan så sjukt ont. Det läker fint men det kliar och ser jävligt ut. Men vad gör man? Kunde gått så sjukt mycket värre.

 

Känns förövrigt som att jag går omkring och försöker hitta mig själv så mycket så jag glömmer bort att faktiskt leva. Allt går liksom som på räls utan någon större inlevelse. Jobbet, gymmet och stallet. Nelly.se, bikbok och kära ångest-framkallande Facebook. Varje dag är den samma. Nog för att jag gillar rutiner, men ändå. Vet inte vad jag håller på med.