16:07 - Gråa moln och vit häst på g.
15:07:00Det regnar ute idag. Eller ah, det gjorde iallafall det förut. Nu är det mest grått och jag har verkligen ingen lust att gå ut. Men kaninerna har inte varit ute på flera dagar så jag har väl inget större val egentligen.
Imorgon ska jag till någonstans utanför Kungsbacka och provrida en vacker D-ponny som heter Casper. Det ska bli så jävla roligt. Hoppas verkligen att han är en bra häst, och sedan om han är det, att allt annat går bra, så som stallplats, veterinärbesiktning och allt annat. Jag saknar hästar och ridning så det gör ont.
Satt och gjorde detta kollage igår när jag inte kunde sova. Älskar färgen röd, det är en så fett underskattad färg. Remus (fd medryttarhäst) hade den både på schabrak och benskydd, och det var så jävla fint på honom.
(Japp, jag är en drömmare som inte kan sluta drömma, men vad ska man göra när man har alldeles för mycket tid och alldeles för lite att göra?)
Nu ska jag gå ut och ta ut kaninerna.
Hej och hopp.
23:50 - Hästdrömmar
Jag var med Alice i stallet imorse. Kollade på Bulyckes alla fina hästar och ponnyer. Stod och kramade Melker i en evighet. Hälsade på Gina och hjälpte Alice att göra i ordning Bettan inför ridlektionen. Jag älskar fan hästar. Jag lever för att få vara med hästar. Jag kan typ stå och kolla på dem i flera timmar, dessa fantastiska djur.
Sittandes på läktaren under Alices lektion bestämde jag mig. Jag vill fan ha en häst. Flyga fram i gallop. Skritta i regnet. Trava över ängar och stigar. Bara vara i stallet. Det här är vad jag vill.
Satte mig på hastnet.se. Fast besluten om att jag ville ha en maxad d-ponny. Stora hästar förstår sig inte på mig och jag förstår mig inte på dem heller. Jag är ponnytjej och kommer alltid att vara det. Ponnytjej till det sista andetaget.
Hittade en fin maxad D-ponny. Verkade perfekt, alla papper i sin ordning, fina hovar, duktig hoppare. Jag ska provrida på fredag. Det ska verkligen bli roligt. Undrar om hästen är lika bra som jag föreställt mig? Det återstår att se.
Att äga en häst har alltid varit min dröm, så länge jag kan minnas. Vet inte hur många gånger jag legat vaken på natten innan min födelsedag och hoppats på att få en häst. Vissa år har jag faktiskt trott på det själv. Idiotiskt, kanske. Mina föräldrar skulle aldrig ge mig en häst. Det är någonting jag måste köpa själv. Göra allting själv. Men är det värt det? Aa, jag tror faktiskt det. Men pengarna då? Det är ju svindyrt att ha häst. Och jag vet, det är det verkligen. Men om man aldrig har försökt, hur ska man veta? Jag har räknat ut, att om jag jobbar hemma en timme per dag varje dag, så får jag 3000kr per månad. Det är typ vad en häst kostar. Det kommer gå runt. Och om det inte gör det, så har jag lärt mig det. Det är värt ett försök.
En dröm jag haft, speciellt när jag var yngre, var att jag blev körd till en hage där massor av hästar gick. Och jag fick tillsägelsen att gå och välja en häst som jag skulle få som min egen. Jag kunde få välja och vraka mellan alla fantastiska och vackra hästar som gick där. Nu när jag är lite äldre vet jag ju att det är mycket som behöver stämma när man ska köpa häst, men det var i alla fall så min återkommande dröm var.
En hästtjejs högsta dröm.
En egen ponny.
Kanske det blir verklighet, kanske inte.
Vi får se.
Just nu har jag en klump i magen. Vill jag verkligen ha en häst? Eller är det mitt ha-begär som vill ha? Är det min hjärna som surrat in sig på att jag vill ha en häst, och inte mitt hjärta? Kanske är det alla varningar från höger och vänster. Ska du verkligen köpa en häst? Räcker det inte med foderhäst? Ska du verkligen, verkligen? Det är ju så dyrt.
Jag får sova på saken.
Tyvärr för liten för mig.
12:26 - Dålig vana
Jag har ett problem.
Jag drömmer för mycket.
Varje gång jag blir kallad på en jobbintervju, så tror direkt jag att jag kommer få jobbet. Hela kroppen skriker VICTORY! Så jag börjar drömma och planera hur mitt CV äntligen uttökas och om alla jobb som kommer trilla in. Om hur arbetsgivarna ska slåss om mig. Jag drömmer hur mycket jag ska tjäna och planerar också vad lägga pengarna på. Nya kläder, en häst, en hund. Tusentals drömmar och fantasier.
Igår hände det igen. Fick en arbetsintervju och genast satte tankarna i gång att snurra, Hur jag skulle ha jätteroligt på jobbet och hur jag skulle ha fantastiska kollegor. Hur jag äntligen kunna köpa Santos och ge honom det liv han förtjänar. Hur jag skulle kunna betala hemma och göra alla lyckliga.
Men så kommer verkligheten. Arbetsintervjun gick inte alls så bra som jag hade föreställt mig för min nervositet sabbade allt totalt. Chansen att jag kommer få jobbet är känns väldigt liten. Besvikelsen från tjejen som intervjuade lyste i hela lokalen. Jag var inte alls lika fantastisk och energifull som CVt hade beskrivit mig. Inte alls den glada, härliga tjejen som var duktig på allt. Den tjejen som sökte jobbet lyssnade inte ens på frågorna. Hon var kaos. Jag var kaos.
Men egentligen var jag bara nervös.
Klädångesten innan intervjun. Sminkningen, var det för mycket eller såg det bra ut? För lite mascara? Dolde mina finnar med en gammal foundation i hopp av att se bra ut. Allt för att göra ett bra intryck. Det blev till slut, jag såg bra ut med Vicans jacka och vit skjorta. Men det hjälpte inte mig.
Jävla nervositet.
Försöker intala mig själv att det är en seger i sig att få komma på intervju. Jag har ett roligt CV. Jag fångar läsarens intresse. Du har lyckats med första steget. Men vad hjälper det, när man snubblar. Och faller.
11:32 - Hela världen hatar mig idag
Hela världen hatar mig idag. Först drömde jag en mardröm att jag glömde biljettsläppet som skedde imorse kl. 9. Sen en fin men konstig dröm om Australien, Victoria (grannen) och Maxi från Bondi Rescue. När jag vaknade vid halv åtta var jag stressad och jag kollade på klockan varje minut fram tills klockan nio. 09.01 reserverade jag 7 biljetter till Håkans spelning i december men när jag skulle betala gick nånting jävligt snett så jag var tvungen och backa och blev av med alla biljetter pga ticnets tekniska fel. Behöver jag ens nämna att jag nästan började gråta av ilska? Nej, jag tänkte väl det. Jävla ticnet, och jävla alla andra som tog mina biljetter. Jag var ju fan där först. Jag hade dom. Men dom blev aldrig mina.
Sen stressade jag i mig frukost och åkte till tandläkaren. Fortfarande helt förstörd och som pricken över i:et så fylldes min buss med skrikande jävliga mellanstadiebarn. Hela världen hatar mig verkligen idag. Hos tandläkaren gick det bra, jag fick en ny tid hos min ordinarie tandläkare och blablabla. Men på vägen hem så körde bussen i från mig, trots att han såg mig. Hade jag haft en pistol så hade jag iallafall skjutit ett varningsskott mot himlen.
Klockan är drygt halv tolv och eftersom jag har inga större förhoppningar på att den här dagen ska bli bättre så jag ska nog krypa ner i soffan och kolla film precis hela dagen, förutom att jag ska ta ut kaninerna när min mobil har laddats klart.
Jobbsökandet går åt helvete det med, känns som jag har sökt över 200 jobb men egentligen har jag nog bara sökt 20. Är inskriven på alla rekryteringsplatser som finns, har världens finaste profil på arbetsförmedlingen och har lämnat cvn till höger och vänster, men världen hatar mig och vägrar ge mig ett jobb. Vad fan har jag gjort för fel? Jag tar ju bussen istället för bil, jag tränar och äter bra, äter inget kött eller fisk och slänger ingenting på marken (till skillnad från alla andra...). Varför hatar världen mig? Jag sköter ju mig.
Det skulle vara nice att på jobb i en annan stad, typ Lund eller Halmstad hade vart fint. Egen lägenhet (helst en trea), ta med min kaninerna och köpa mig en hund, en dröm som jag haft hela mitt liv. Jobba och umgås med djuren, det är precis vad jag vill just nu. Kanske en häst om jag har råd. Kanske min älskade Santos <3
12:52 - 2 hours in paradise
Det här är vad som väntar mig kommande vecka. Regn, blåst och blött precis överallt. Jävla höst. Men egentligen ska jag inte klaga, det har varit en fantastisk höst hittills. Nästan inget regn överhuvudtaget. Synd att det inte fick förbli så.
Egentligen spelar det ingen roll för mig vilket väder det är ute eftersom jag spenderar nästan all min tid inne, men det är jävligt tråkigt för kaninerna som inte får komma ut och springa av sig. Det var så blött ute idag så jag bestämde mig för att sätta in dem i vinterburen som har rejäla väggar och tak. Då är det riktigt dåligt väder.
Igår var jag på Teddytassen i två hela timmar. Jag kunde ju lungt säga att jag var i paradiset. Kände mig typ som en ny människa när jag åkte därifrån.
Hittade världens sötaste och mysigaste kaninunge, men den var redan köpt av en drygt 7årig flicka. Själv tycker jag inte barn under 10 ska få ha egna husdjur, för de tröttnar så lätt. Min syster tröttnade på sin efter två månader så jag vet vad jag pratar om. Men det är ju bara jag och mina åsikter.
22.26 - Andra tror så mycket
Är arg. Mamma och pappa tvingar mig att anmäla mig som vikarie på skolan där mamma jobbar. Och tydligen måste jag göra det NU NU NU. Jag vill inte ens jobba som vikarie?? Bara för att min äldre syster gjorde det så betyder inte det att jag vill? Är det så svårt att förstå? Ännu svårare att förstå är att jag faktiskt bestämmer över mitt eget liv. Jag äter vadfan jag vill, sover närfan jag vill, ägnar mig åt vadfan jag vill osv. Jag är 19år och jag gör vadfan jag vill. Är det så jävla svårt att fatta? Alltid ska de klaga. Ät inte det där, gör inte sådär, gör si och så och hipp och happ.
Jag gör det som gör mig lycklig. Och resten ger jag fan i. Okej, det kanske inte gör mig lycklig att äta brutalt äcklig mat bestående av proteinshakes, aminosyror och kreatin, men jag vill ha resultat av min träning och då får man fan offra lite. Förövrigt vill jag ha ett jobb, ett riktigt jobb. Gärna på ICA eller någon annan affär, med rutiner och scheman så jag kan få struktur. Inte att tvingas gå upp halv sju varje morgon och vänta på att någon kanske ringer och vill ha vikarie. Det är ju helt värdelöst.
Som jag har skrivit tidigare, vad fan är det för mening att leva om man inte är lycklig?
"Happiness is not a destination, it's a way of life."
True story.
23:57 - Les Misérables
HEEEJ BLOGGEN.
På senare tid har jag typ blivit besatt av filmen (och musikalen) Les Misérables efter att jag och Hanna såg den förra veckan hemma hos dem. Inte nog att Eddie (som spelar Maaaaarius) är dödligt snygg (hur kan du inte tycka detta Hanna??) och Amanda Seyfried har världens bästa röst (efter Helen Sjöholm givetvis, eller om de ligger på delad första plats) så är hela storyn typ asgripande, jättefantastisk och superhemsk på samma gång. Shit nu låter jag som en dålig fjortis.
Hittade detta klippet på youtube;
Tänk att få vara med i en sådan ensamble. Japp jag älskar att drömma (därav bloggens namn, hehe)
Men det finaste i hela filmen är...
"Don't you fret, M'sieur Marius
I don't feel any pain
A little fall of rain
Can hardly hurt me now
You're here, that's all I need to know
And you will keep me safe
And you will keep me close
And rain will make the flowers grow."
I don't feel any pain
A little fall of rain
Can hardly hurt me now
You're here, that's all I need to know
And you will keep me safe
And you will keep me close
And rain will make the flowers grow."
... ur låten A little fall of rain som sjungs när Eponine dör. Att hon typ ler för att hon får dö i hans famn är så jävlajävlajävla vackert. "I don't feel any pain"-raden är obeskrivlig. Får mig att tänka att ingetingetinget någonsin kommer spela någon roll om man inte får vara med den man älskar. Vad ska jag göra när Santos och Elias dör? Det återstår att se.
Over and out.
07:48 - Morgon
Det är fem minusgrader i Åmål. Fem minusgrader och frost på marken. Så jävla mysigt. Just nu är det tyst i huset, det enda som låter är radion i köket. Morgonstund har guld i mun, eller vad är det man säger?
Igår hade jag & Hanna filmmys och såg på nästan hela Les Miserables med allt möjligt på bordet framför oss. Kommer säkert få fett dålig hy nu men det var det värt. Det finns ju inget bättre än choklad.
